Seriöst Inlägg Kräver Seriös Rubrik

Jag skrev ett kortkort inlägg igår om saknad.
Tänkte att jag skulle göra en förlängning av det här idag, typ.

Nästintill alla har ju någon gång mist någon som betyder mycket. Det är oundvikligt när ett människoliv är designat som det är. Man föds, man lever, man dör. Enkel konstruktion som det inte direkt behövs någon närmare förklaring eller bruksanvisning för att förstå (även om man ofta skulle behöva ha en bruksanvisning på hur man lever åtminstone..).
Men det kommer aldrig bli enkelt att förlora någon som står en nära, trots att man kan konstruktionen. Vare sig det är någon ung eller gammal. Även om kanske själva chocken blir större när det är någon yngre person som lämnar alldeles för tidigt och mer "oväntat", så vill jag påstå att sorgen och saknaden är densamma.

Personer jag saknar hutlöst mycket, och som jag tänker ofta på är min mormor och morfar som båda alltid har haft en stor del i mitt liv, då vi alltid bott nära dom vilket har lett till att dom under min uppväxt alltid varit med vid högtider osv. Dessutom var det i deras sommarboende vi alltid spenderade stora delar av somrarna. Båda var förhållandevis gamla när dom lämnade oss, även om mormors bortgång ändå kom som en chock, då hon in i det sista var relativt frisk och kry. Men, som jag sa tidigare. det gör inte sorgen eller saknaden mindre. Jag skulle ge mycket för att bara få fira en julafton, eller en födelsedag till med mina kära morföräldrar närvarande.

En annan person som jag saknar och tänker mycket på är min vän Sebastian. Sebastian som ju gick bort dagen efter både han och jag tagit studenten. 18 år gammal och hela livet framför sig. Vi hade typ en av dom bästa veckorna i livet ihop, som tyvärr också avslutades på värsta tänkbara sätt. Det är lite mer än 5 år sedan nu. Men jag minns chocken jag fick när jag fick beskedet. Det är något av det värsta jag någonsin varit med om. Någonsin. Och saknaden är även här enorm. Jag saknar Sebastian både som vän och som lagkamrat. En riktigt bra kille och en kanonvän som togs ifrån oss alldeles för tidigt.

En sak jag ofta tänker på när det gäller dessa saknade personer är att jag hoppas att dom visste hur älskade dom var. För jag vet ju med mig själv att jag är alldeles för dålig på att berätta det för folk som jag verkligen älskar. Både vänner och familj. Men jag hoppas verkligen att även om ni inte får höra det från mig särskilt ofta, att ni vet genom mina handlingar hur mycket ni betyder för mig och att jag älskar er då det är ni som gör livet till vad det är.


Och som jag skrev i mitt förra inlägg har jag tänkt på dessa personer mer än vanligt, faktiskt flera gånger dagligen, senaste veckorna. Ena anledningen till detta är min första uppgift i "English 110", där vi skulle skriva en personlig berättelse om en händelse som påverkat våra liv. Jag skrev om studenten, och fokuserade på studenten med Sebastian, vilket av logiska skäl gjort att jag tänkt tillbaka på det mycket.

Andra anledningen är dom två unga vackra tjejerna från Sundsvall som också lämnat sina nära och kära alldeles för tidigt. Ena kände jag visserligen inte själv, men har vänner som gjorde. Karro minns jag från högstadieåren när hon under en period bodde hemma hos oss. Och det är vilket som sorgligt och tragiskt. Man ska inte behöva lämna jordelivet i den åldern.

Det är såna här händelser som får en att inse hur tur man har haft i livet och hur lyckligt lottad man är.


Men det viktiga att komma ihåg när det gäller sorg och saknad av personer som inte längre finns bland oss, är ju att personer vi älskar aldrig lämnar oss. Både mormor och morfar kommer alltid finnas kvar inom mig och många fler. Sebastian kommer leva vidare genom mig, alla sina vänner och främst via sina föräldrar och syskon. Bara vi väljer att minnas. Och jag tänker aldrig glömma. Jag tänker alltid minnas dom jag saknar. Ibland med en tår i ögat och ibland med ett leende på läpparna. På så sätt kommer jag aldrig förlora dom riktigt.

Tack för ordet

Lars Adaktusson